Barnet som skriker oavbrutet från första raden. En parad av föräldrar
som lotsar sina telningar mellan stolarna på långdistansflygningar.
Jollrande, gråtande, skrikande, bajsluktande, nerkräkta, och
livsbejakande små passagerare. Vi har alla våra erfarenheter av de
minsta resenärerna.
Underbara, eller pest? Det beror nog på var vi själva befinner oss i
livet. Som ung var jag inte road, men med åldern har min empati vuxit
och nu som mor, kulminerat. Det finns ingen gräns för mitt medlidande
för barn som reser.
Familjer tycks vara en ständigt ökande grupp. Vi som reser med våra
småbarn. Vi reser inte bara för att det är nödvändigt att ta sig från A
till B, utan vi reser också för det höga nöjets skull.
Jag och min man har just korsat atlanten for femte gången med vår tvååring. Vi befinner oss i Brasilien. Ett okänt land för oss.
Trots att barn är en legitim resenärsgrupp, vi betalar ordentligt för
vår sons flygstol, finner jag väldigt lite under resans gång som vänder
sig till honom. Vid förseningar blir det speciellt märkbart.
På Kastrup checkar vi in på AirFrance, vi ska flyga med dem hela vägen.
I motsats till SAS på Kastrup så blir det inget problem för oss att ta
med oss vår paraplyvagn till gaten. Jag glömmer aldrig när mannen vid
SAS incheckningen insisterade på att den enda vagnen tillåten på
Kastrup var den han hade en bild på i sin manual - en MacLaren. Jag
förklarade att vår vagn var av samma princip men han såg inte den som
var på bilden framför sig och kunde inte acceptera vår. Och därtill
hävdade att det var Kastrups bestämmelser inte SAS. Men, det skulle
finnas lånevagnar väl innanför säkerhetskontrollen. Not. Vid hemkomst
mejlade jag Kastrup och frågade om det verkligen var korrekt. Dom
svarade naturligtvis att dom tillåter alla paraplyvagnar inom
flygplatsen. Numera har jag alltid en kopia av svaret när jag flyger
från Kastrup i fall att. Men jag undviker SAS från Kastrup pga andra
problem. Men SAS hör hemma i en annan blogg!
Kastrup har både amningsrum och en avdelning för familjer. Amningrummet
har amningstol, micro och vattenkokare samt bytesbord.
Familjeavdelningen är en avgränsad sektion en trappa upp (!) som
konverterat, men inte fullt ut anpassats till barn. Men bättre än
avsaknaden av något barnvänligt alls på den delen av Charles De Gaulle
vi flyger från. Det enda som erbjuds är en gullig liten leksaksaffär
som roar vår tvååaring. Vi tittar runt och köper en boll och en strut
med handmålade Barbafigurer. Det underhåller honom inte ens en timma.
Något icke-kommersiellt alternativ finns inte. Gratistidningar till
vuxna, men inga för barn. Det finns inget som kan stimulera eller fånga
upp ett barns energi. Är det konstigt om barn är eller blir frustrerade
resenärer? Är det konstigt om barns tålamod tar slut väl på planet –
där möjligheten till rörelse, stimulans och lek är än mindre?
Vi tackar för det lilla barnpaketet som de flesta flygbolag iallafall
delar ut, dock sällan av någon kvalitet att tala om. För den som är
helt obekant kan jag berätta att dom ofta innehåller kritor, någon form
av leksak och klistermärke. Jag är också djupt tacksam över att de
flesta bolagen ger resenärer med barn tillträde till planet samtidigt,
eller strax efter förstaklassresenärerna. Självklart extremt
underlättande när man står med en tvååring i famnen som tappat både
humör och intresse. Detta borde vara lika självklart vid
passkontrollen. Kön på John F Kennedy- eller Newark Airport är olidlig
med småbarn. Efter 9/11 är inte ens paraplyvagnar tillåtna och väntan
kan ibland överstiga en timma för att bli godkänd som besökare. Dags
för Family Lane?
För att inte tala om säkerhetskontrollerna! Dessa varierar i världen
men jag skulle vilja påstå att Kastrup flygplats erbjuder en av de
smidigaste upplevelserna och Newark en av de värsta. De odrägliga
förhållanden som personalen arbetar under på Newark skulle Kastrups
personal inte ens kunna drömma ihop. Ingen möbel hör ihop med den andra
och ergonomi är ett okänt kriteria. Utrymmet är trångt och saknar
riktig ventilation så luften är unken och varm. Det är helt enkelt den
gamla korridoren som fått en ny funktion. Det är ofta långa köer och
barn lider speciellt.
Sedan blir jag chockad över antalet medresenärer som inte drar sig för
att tränga sig före en familj med barn. Något som jag kan intyga nästan
aldrig inträffar i USA där i princip annars alla har en bugande respekt
för den som tar sig runt med barn. Där tycks alla bekräfta och hjälpa
densamme, man får all slags assistans och hjälp med både lyft och
positiva kommentarer. Det är en positiv upplevelse och bortom känslan
av den ensamhet man kan uppleva på bussen då alla tittar bort när
barnvagnsresenären ska gå av. Chauffören har struntat i att niga bussen
och du tittar dig omkring efter en frivillig hand. Det enda som
återstår är att tilltala någon direkt som då inte kan ignorera dig. Du
ler brett och och tackar ödmjukast men inte utan att känna dig
marginaliserad.
Min vision för en flygmiljö som skulle gynna alla är utrymmen för barn,
inte bara för blöjbyte utan för lek och stimulans. Jag vet att en del
förstaklasslounger har s k barnrum, men tyvärr är det få förunnat att
kunna resa med en hel barnfamilj i första klass så de brukar vara
tomma. Scenariot verkar oftast bygga på att någon i familjen har flugit
ihop tillräckligt med poäng för att kunna ta med hela familjen, och
hamnat där.
Det krävs en seriös insats från både arkitekter och uppdragsgivare.
Omforma flygplatsen så att den respekterar alla, och inte diskriminerar
barnen. Det går inte att förlora på den investeringen!
Kristina, från en regnskog söder om Rio De Janerio
